Sambolivet, del 2

Hej.

Förlåt mig, någonstans i helgen tappade jag all sans och har därför inte vaknat ur min bloggkoma förrän nu. Jag tappade inte vettet dock och för det ska vi alla vara tacksamma. Däremot tappade jag hakan när min älskling, tillika sambo benämnde mig som neurotisk i sin blogg. Tvångs-städ-neurotisk! Ok, jag kanske inte är så förtjust i att ha inneboende råttor som faktiskt inte fått uppehållstillstånd. Dessutom vore det väl överkomligt om de inte förökade sig som kaniner, för de gör dom.

Därför kära vänner, var en städning helt i sin ordning och nej, det var icke rent hemma. Snarare tvärtom. Det är fortfarande skitigt, men det hör inte till saken. Jag räknar med att allt är kliniskt rent när jag kommer hem nämligen. Det är ju bättre att han övar på det där med städning när jag inte är hemma med piskan och förstoringsglaset hack i häl på honom eller hur? Nej! Jag är inte sån, men ni tror det eller hur? Fy farao...stackars karl tänker ni. Lyckans ust tänker jag och filar lite extra med trasan på bordsytan.

Han däremot. Han är bak-neurotisk. Han bakar så det står härliga till mest hela tiden och snart får jag knappt plats med ett russin i frysen. Men alltså jag klagar inte om ni nu tror det, han är så lövläj den där karln så jag nästan storknar.

Tänk att när jag började skriva det här inlägget hade jag faktiskt något viktigt att säga men det har jag glömt nu. Likaså bra, långt bidde det ju ändå.

Ps, ni glömmer väl inte att anmäla er till bloggkryssningen? Ds

Hoppsansvjäsanhjäsan!