Den bittra sanningen

Äntligen fredag och snart hemgång!

Ikväll får man vara uppe så länge man vill. Det får man ju nästan alltid, men man orkar ju inte som den arbetande kossa man är.

Summan av kardemumman är: det är fredag, jag "får" vara uppe lääänge och jag får sooova läääänge imorgon! Woho!

Men det bittra i mandeln är: jag är lika trött som på en tisdag så jag däckar lika tidigt som vanligt och kommer inte att sova länge eftersom jag är van att kliva upp vid halvsju. Pigg som en morgonmört men kadavertrött på lördagkväll igen just därför.

Så helg, sweet helg. Ta ytterligare död på mig bara, gör det!

GÖÖÖÖÖÖÖÖRT!

Have a fucking nice one, mina små nötter, på återläsande. Au Revoir!

/Thä kadäjver.

Hörni!

Min man är hemma och bakar.

Bakar! Förstår ni?

Vilken tur har inte jag liksom, helt fantastiskt.

Måste smälta det här ett tag... (Hoppar upp och ner i stolen en smula)

Jag har alltså en man som är hemma och bakar matbröd.

Wonderful!

Bakar.. jag säger då det jag, trodde nog himlen skulle rämna innan jag hittade en sån pärla. Jag kan alltså ha gjort något bra i livet för att förtjäna detta. Jag vet inte riktigt vad, men det måste ha varit något storslaget.

Han är storslagen den mannen.

(Tillägg: ok, jag har nyss pratat med mannen. Han är väldigt upprörd för tydligen är det väldigt svårt att baka bröd. Särskilt om man glömmer jäsningstider och sånt som gör att man får skruva bort ungsluckan för att huvudtaget få in bröden i ugnen.)

Nu talar vi inte mer om det här. Tror inte han vill det heller.

Ford-fan.

Eh, vad?

Igår hade jag kanske lite bråttom när jag skulle öppna bakdörren på Forden som varit fastfrusen i veckor. Jag fick tillslut med mig hela handtaget serni. Jonas tyckte jag var stark, (tack älskling) men det hör ju inte till saken.

Till saken hör ju att jag numer inte har något handtag på bakdörren. Inte nog med att bilen är fallfärdig under huven, nu ser den fallfärdig ut på utsidan också. Jävla skit.

Så.

Jag begav mig ut på the world wide web efter ett begagnat handtag och sökte på diverse bildemonteringar. Ett bättre begagnat i rätt färg kostade mellan 75-200 kr på de flesta ställen och det kunde jag ju gå med på så jag skickade en förfrågan till nåt skitställe i Södertälje.

Svar: 240:- för handtag och 200:- för frakt. Så det kostar som ett nytt, du kan lika gärna köpa det....

Mitt svar: 200 för frakt?!!! Jag vill väl inte ha en hel dörr heller din åsna!

Något säger mig att latheten hos folk som jobbar på sådana ställen är extremt hög och att pilla i ett handtag i ett kuvert och sätta på 6 frimärken är tydligen alldeles för jobbigt.

Måste skriva och klaga någonstans nu med detsamma.

Tjolän.

Ena foten i graven

Det är när man närmar sig de trettio som det händer. Det är då man tar mogna beslut som det jag ska berätta om nu.

Jag ska nämligen skaffa mig en livförsäkring. Mest för att det ger mig vuxenpoäng tänkte jag men också för att lämna efter mig något mer än skulder till efterlevande om jag nu skulle trilla av pinn och dö i "förtid". (Vad som anses av mig att vara förtid såklart, någon "tid" är det ju dags, men helst inte före 60, tack.)

Var går gränsen för risken att bli mördad då? Säkerligen är det individuellt, men för mig så kan jag tänka mig något sånt här:

200.000:- Sitter nog lika säkert som Amanda Jensen i förra årets Idol (till och med sista programmet.)

500.000:- Förmodligen garanterad att få leva ett tag till.

1000.000:- Garanterat minst ett simpelt mordförsök per år.

2.000.000:- Avskurna bromsslangar/lämnad med tokgammal GPS i fjällen i januari.

3.000.000:- Död inom en vecka.

Eftersom jag lever ihop med en student känns ändå inte det lägsta beloppet helt riskfritt nu när jag tänker efter...

Hmm. Jag behöver ytterligare betänketid på det här. Tips?

Shoeeeses!

Mina skor är jävligt trasiga.

Mina blanka, fina, vintagestövlar med blingblingspänne håller på att tappa sulan!

Skandal!

Jävla skit, jag förstod det. Lim från 80-talet brukar inte hålla så hög kvalité. Nyss höll jag på att snubbla på min egen sula i gallerian och det var en extremt pinsam situation, tänk om jag tappat hela?

"Ursäkta mig... Jag ska bara plocka upp min sula här.Tappar en var och varannan dag förstår ni, coming through, coming through!"

En gång har jag faktiskt tappat en hel sula med klack och allt när jag gick över ett övergångsställe mitt i stan. En av mina värsta stunder på jorden kan jag meddela änd vi are åll hålding aur thambs that it will NOT häppen igen!

Förresten fyller jag år snart. Och jag behöver verkligen nya skor. Såna där vita Converse i skinn. That is all I need.

Söndriga saker - inte bra saker

Näpp, nu ska jag dra och reklamera en grej jag köpte igår. Den funkar inte. Och jag har själv haft sönder den, men det säger jag ju inte för den var satans dyr.

"Man bör dra nytta av sina kunskaper som den lilla
djävul man är"

God lunch på er!

Jonas och Emelies samboliv del 1

Avslut på en mindre diskussion häromdagen:

Jonas - Det här är väl en demokrati?

Emelie - Japp, men det är jag som är chef. (1-0 till mig)

Å andra sidan tror han att han vann imorse:

Jonas - Jag tänkte tvätta idag.

Emelie - Eh..nej. Det ska du inte. Inte mina kläder i alla fall.

Jonas - Ok, jag ska inte tvätta idag.

Det blir 2-0 till mig.

På det där viset har han nämligen erbjudit sig och tror att han får räkna in det som "poäng". Tråkigt nog för Jonas har jag full kontroll på "the scoreboard" och det där bli en O:a. Muahaha!

Vad sysslar jag med egentligen. Tror jag att det är någon jävla tävling? Ja, det tror jag, lite i alla fall.

"Må alla era pennor aldrig sakna bläck". Kyss o häj!

Ett konstigt inlägg.

Förlåt mig kära ni.

Det händer så mycket just nu att jag inte har tid att blogga. Än mindre tid att läsa era och när jag kommer hem på kvällarna är jag helt körd och det enda jag vill göra är att gosa ner mig i soffan med Jonas och Hampus.

Igår var en sjusärdeles stor dag och ingenting kan jag berätta om den här. Fast jag vill väldans hjärna. Hjärna-gärna. Samma sak ju.

Snart kommer jag kanske berätta...om det går vägen. Annars håller jag käft. ÅÅÅÅ vad jag är bra på att säga A men inte B. Blir det som vi önskar blir inget som vi tänkt oss. Ops, en gåta, fint jobbat av mig själv. Tackar.

Nu känns det som om jag till och med pratar med mig själv här också, lika bra att avsluta.

Må alla loppor tappa sina bakben och era kameler ha vatten. Jag återkommer när det finns något vettigt att förtälja.

Vi ses!

En chaufförs bekännelser:

Göteborg alltså. Man kan ju bli tokig för mindre. Vilket helveteshål att köra bil i, jag tror aldrig jag varit med om något värre faktiskt. Hur sjuttsiken bygger de vägar i Sverige överhuvudtaget? Och hur tänkte de som byggde ut vägnätet där en gång i tiden och hur tänker de nu? "Vi bygger på lite här och vi bygger på lite där... Sen gör vi lite fler filer och snabba förgreningar och gör en sväng här som kan förvilla folk bort dit för där är det ju rätt fint och sen kommer de över bron där och får gissa vart de ska så vi skiter i att skylta, för skylta är ju dyrt." Osv..

GPS:er är ett satans verktyg skulle jag vilja påstå. Exempel på saker de säger när man kört fel:

"Gör en laglig u-sväng"
Mjo, jävligt enkelt i ett fyrfiligt körfält mitt på E6:an.

"Kör vänster i rondellen och sedan direkt till höger"
VILKEN JÄVLA RONDELL?!

Ärligt, jag hade en ganska ny GPS men det hjälpte ju föga.

Jag försökte komma ut till min syster på Hisingen i över en timme. Hamnade jag inte på en bakgata mitt i stan där jag stannade och panikrökte en cigg i två djupa drag så var jag påväg åt fanders någon annanstans. Och alltid, alltid kom jag tillbaka till samma ställe. Jag fattar ännu inte hur det gick till. Hur svårt kan det vara tänker ni? Jättesvårt kan jag tala om.

(Ok... Det var nog det som var problemet egentligen. Jag fattade inte.)

Jag kör normalt sett bra, men utan en kartläsare bredvid blir jag väldigt stressad och lost. Undrar exakt hur många lagöverträdelser jag gjorde igår? Jag vågar inte räkna efter. Refugkörning och snabba kast ut i ny fil är min nya melodi. Förlåt till alla som höll på att få framskärmen intryckt, jag försökte inte skada er med flit!

Tillslut pröjsade jag en taxi åt mamma på 250 kronor (som åkt med ner och befann sig hos syster) till dit jag stod istället och sen var det slut på irrandet och raka spåret hem.

Och nu är jag trött som fan. Ikväll ska jag lägga mig runt 20.00 som en äkta tant.

Herrejissesamalia!

Det vräker ned så mycket snö ute att jag knappt ser ut.

FY FARAO!

Det blir ett ofrivilligt rök-z. Kliver man utanför dörren här ser man ut som en Yeti när man kommer in igen. Och det vill vi ju inte.

Dessutom ska det bli helt lövläj att sätta sig i bilen och köra ner till Götlaborg på möte imorgon. Hallelujah..

Usch vad jag gnäller. (Och leker med teckenknapparna, flåt.)

Känslor från soffan

Detta är min näst sista kväll av total ensamhet.

I framtiden, från och med på måndag, kommer den vara arrangerad eller tvingad. Om en vecka börjar vårt nya liv. Mitt, Hampus och Jonas. Det är då vi ska sammanstråla i det som måste varit meningen från början för ingen har någonsin gjort mig lyckligare eller tryggare än den karln. Jag hoppas verkligen att han stannar med mig livet ut för det finns så mycket jag vill upptäcka med honom. Inte bara andra delar av världen utan även de små vardagsbekymren och lösningarna på dem.

Han kommer bli en fantastisk veckopappa till Hampus som redan avgudar honom och han är en perfekt manlig förebild vilket är något han idag nästintill saknar.

Jag älskar honom mer än jag kan beskriva och kärleken blir starkare för varje dag. Det är en människa jag respekterar otroligt, dels för hans intellekt och dels för att han besitter mycket av det jag saknar. Med andra ord kompletterar han mig perfekt. I hans närhet behöver jag inte säga något utan jag kan bara vara utan att känna något annat än omtanke och ett underbart lugn.

Framtiden kommer bli spännande och vi vet ingenting säkert. Förmodligen kommer vi bli fler med tiden och tanken på det gör att det pirrar inombords.

Jag är redo för den här resan, jag är klar med ensamlivet.