Känslor från soffan

Detta är min näst sista kväll av total ensamhet.

I framtiden, från och med på måndag, kommer den vara arrangerad eller tvingad. Om en vecka börjar vårt nya liv. Mitt, Hampus och Jonas. Det är då vi ska sammanstråla i det som måste varit meningen från början för ingen har någonsin gjort mig lyckligare eller tryggare än den karln. Jag hoppas verkligen att han stannar med mig livet ut för det finns så mycket jag vill upptäcka med honom. Inte bara andra delar av världen utan även de små vardagsbekymren och lösningarna på dem.

Han kommer bli en fantastisk veckopappa till Hampus som redan avgudar honom och han är en perfekt manlig förebild vilket är något han idag nästintill saknar.

Jag älskar honom mer än jag kan beskriva och kärleken blir starkare för varje dag. Det är en människa jag respekterar otroligt, dels för hans intellekt och dels för att han besitter mycket av det jag saknar. Med andra ord kompletterar han mig perfekt. I hans närhet behöver jag inte säga något utan jag kan bara vara utan att känna något annat än omtanke och ett underbart lugn.

Framtiden kommer bli spännande och vi vet ingenting säkert. Förmodligen kommer vi bli fler med tiden och tanken på det gör att det pirrar inombords.

Jag är redo för den här resan, jag är klar med ensamlivet.